Visst är det sant att vi i mångt och mycket instämmer i delar av det som augustinermunken Martin Luther på 1500-talet lyfte fram och gav sina teologiska åsikter om, i, trots allt, av visst intresse, nu till stora delar ändå förlegade verk. Sådant, som t ex påtalandet av på hans tid förekommande missbruk och diverse folkliga missuppfattningar, är dock alltför bra för att enbart kallas 'lutherskt'. Ty det är ju, å andra sidan, åtskilligt annat som tyvärr, med historien som facit, i sanning kan kallas 'lutherskt', sådant som diverse kätterier, ett sammelsurium av sekteristiska subjektivismer och annat som strider mot allt annat kristet förnuft. Detta avskyr vi (och med största sannolikhet även den gode dr. Luther) så starkt att ingen avsky kan vara större. Den fundamentalistiska liberalismens "ständiga reformation" är bara ett sådant begrepp som skulle få Luther själv att rotera som en fläkt i sin grav... Vem behöver kyrkofäder och ekumeniska koncilier, när man själv och tidsandan är alltings norm? Vem behöver Gud, när de egna gudarna ger de besked man vill?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar